Han är här!!!! Vackraste pojken...

Samma dag som senaste inlägget, den 8/10, satte förlossningen igång. Jag trodde inte riktigt att det var sant, hade ju blivit lurad ett antal gånger förut...
Det smög igång och på eftermiddagen, strax innan barnen kom hem från skolan ringde vi och hörde hur läget var på Södra BB. Svaret var fullt och vi beslöt oss för att stå i kö och avvakta lite. Barnen kom hem och jag övergav raskt idén om att köra dem till centralen då de alla skulle med tåget till Uppsala.
Maximes mamma ställde upp och mötte dem vi slussen, så med pengar på fickan till tåg och fika skickades barnen iväg på fem minuter till bussen.
Maxime fattade inte allvaret jag började känna och jag fick tjata lite på honom att beställa taxi :-)
Vi ringde upp till södra igen och de fick kolla vidare på SÖS där det fanns plats. Taxin kom 10 min efter beställning och en kvart efter det var vi inne. Resan gick bra och jag tänkte, hm, lite pinsamt, här kommer jag och har knappt värkar...
Vi fick ett rum efter fem minuter och jag blev kopplad till ctg-apparaten. Den registrerade värkarna rätt högt, men det kändes inte så illa. Maxime fixade med datorn (musik) och lite med kameran och jag tyckte han kunde fokusera på mig istället. Det fick han höra :-)
BM kom in och pratade och jag frågade om hon skulle kolla hur öppen jag var. Nej, sa hon. Vi gör det efter ctg:n. När det var färdigt kollade hon, men fattade inte vad hon kände. Hon kallade in en till BM och jag var tydligen helt öppen. Det var väldigt magnifikt, enligt dem, jag var endast lite varm om kinderna, knappt påverkad.
Då trodde man ju att det skulle gå fort... Det gjorde det inte. BM kände inte riktigt hur han låg, han låg med andra ord inte helt korrekt, men med huvudet ner.
Han tog fel väg, den långa vägen (tvärtom?), när han skulle ta sig ner och total tog det 3½h att krysta ut honom. Jag trodde (klassikern) att jag skulle dö x 100. När han sedan började skymta såg de att han inte roterade, utan höll på att komma rakt ut, utan att glida med ena axeln före den andra. Ansiktsbjudning, tror jag. Det var olidligt prestationskrävande, jag tappade kraft mer och mer, förlorade värkarna, fick någon lokalbedövning jag skrek efter, bytte tillslut barnmorska som peppade mig att få ut honom. När hon fyllde på min lokalbedövning gjorde det så ont och jag blev så arg så jag pressade nästan ut honom för första gången. Krystvärken efter det gick det inte lika bra och jag tappade modet ytterligare, men sen sa BM att nu måste han ut. Han är trött. KOOOM IGEEEEEEEN!!!!!
Ut kom han, lila och livlös. Navelsträngen klipptes och de rusade snabbt iväg med honom. Maxime som var helt chockad frågade -vad ska jag göra??? Spring efter, följ med barnet! Rummet hade varit fyllt med extra folk som sprang iväg och kvar var jag, BM och en sköterska som bytte alla blöta, smutsiga lakan och handdukar och jag tvingades lyfta på kroppen.
Det första jag gjorde när alla sprang iväg var att se mig om efter lustgasmasken, tog några andetag och befann mig i total chock. Mina ben började skaka och tillslut skakade hela min kropp, förmodligen av chocken. Jag frös och var blöt och de bytte mina kläder. Någon kom in och sa att det var ok med barnet och strax därefter kom Maxime med vår lilla skrikande son. Han skrek och skrek och jag fick honom på mitt bröst där han lugnade sig, men det var knappt. Han var nog också chockad. Inifrån min bubbla kunde jag se bilden utanför, den vackra, med världens finaste man och lilla barn framför mig, vår lilla enhet. Samtidigt visste jag att jag var tvungen att ta itu och bearbeta upplevelsen jag precis varit med om.

Nu är vi hemma sedan igår eftermiddag och vår lille älskling mår så bra! Han äter och sover och lyssnar och tittar på allt... Han känns tryggare och tryggare för varje timme som går.
Maxime och jag är i sjunde himlen, tillsammans kan vi knappt fatta hur lyckligt lottade vi är som har fått en sådan otroligt fin liten pojke. Och att det gick bra, han var stark och klarade det!

Klassiker nummer två - jag tänkte -aldrig mer föda! under förlossningen, jag tänkte -aldrig mer föda! efter förlossningen, men när vi kom upp på rummet... nja, jag vet inte. Kanske om jag blir igångsatt tidigare och inte får ett stort barn? Men nu, nja, jag vet inte.... Vi får se!

Förresten, han vägde 4225g, var 54 cm och hade 34 i huvudomfång!

Nu ska jag fixa lite bilder :-)