Jag har tänkt på att komma tillbaka och blogga. Länge. Något har hållit tillbaka mig. Livet har varit mycket och mycket har hänt. Livet har varit turbulent, fyllt av kärlek och fyllt av panik och slit många stunder. Jag tittade in till bloggen här om veckan och blev glad av att se allt jag dokumenterat och att allt fanns kvar! Vilken skatt.. Jag känner att bloggandet är ett otroligt fint sätt att dokumentera livet, för mig, för andra och för sen. Och gissa om jag blev lycklig av att bara kunna logga in vips! No problems, I'm back!
En kort sammanfattning över vad som har hänt kan se ut såhär: Graviditet, min sista, blev världens vackraste Louis 2014. Jag var ledsen över att det inte var en flicka och jag kan sakna den eller de flickor som inte kom 2009 när två små barn dog i magen. Men Louis är den finaste, mest kärleksfulla pojke. Jag kunde inte ha fått ett finare barn.
Samma sommar som Louis kom blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist, vilket ledde mig tillbaka till studier och sedan jobb i en annan kommun lagom till Louis var 1,5 år. Allmän stress hade gjort sitt intåg sedan min anställning innan uppsägningen och i samma stressade anda flyttade vi till hus 2016. Livet gick i 180km/h. Vi hade dessutom hunnit med att köpa ett knappt 300kvm stort lantställe från 1915 och gift oss två veckor innan Louis kom. Samtidigt som detta skedde hade vi en valp som skadat sig och jag fick bära i många veckor innan hon blev starkare. Renovering, småbarn, skadad hund och något jag upptäckte att jag burit med mig sedan Marlons födsel - posttraumatisk stress och försörjningsstress, det var det jag gick runt med dagligen. Och så livets alla vardagliga ting på det. Vad är det som får en att kämpa på och vidare?
Samma dag vi lämnade över nyckeln till lägenheten vi sålt sommaren 2016 och skulle börja vårt liv i ett hus som var ett totalrenoveringsobjekt och knappt hade el, inget kök och ingen ren plats för möbler, slog sig Marlon i huvudet när han ramlade i en backe med sin sparkcykel. På sjukhuset vägrade de inse allvaret och när tillslut Maxime åkte in vid det fjärde tillfället två dagar senare röntgade de honom och upptäckte massive hjärnblödning och skallfraktur. Han mår idag bra och ha inte fått några men. Han kunde ha dött om vi inte varit envisa.
I en salig röra har vi varit på väg att flytta inom Sverige och ut i världen. Något lockar och driver oss, men något har också begränsat och hållit tillbaka oss. Husköp har inte blivit av, nya jobb har kommit upp, företag har bildats, sjukdom gjorde sitt intåg. Louis fick nefrotiskt syndrom. År av känslighet, en mamma och en pappa som vakade som hökar över sitt tuffa, men känsliga barn och tillslut var vi där på akuten igen och fick beskedet att något inte stod rätt till med njurarna. En lucka i marken öppnade sig och där nere fanns bara ovisshet och frågetecken om vad som skulle hända med vårt barn, men också två föräldrar som hittade styrkan i varandra. Genom åren och alla svårigheter har vi lärt oss att vi är intuitiva och håller om den andra när den behöver det. Vi växlar helt enkelt och turas om att vara starka och svaga.
Och vad som får oss att fortsätta vår bana framåt är ljuset, hoppet och kärleken till varandra, familj, vänner och alla härliga stunder tillsammans. Vi är bäst på att peppa varandra och ha turen att ha många underbara människor omkring oss som vi längtar ihjäl oss efter att få krama, äta mat med, lyssna på musik med, dansa med, skratta med, sjunga med... Den tiden kommer och allt är möjligt.
Just nu planerar jag att ordna mitt kanadensiska medborgarskap och sen finns en chans att vi testar att ta klivet till något nytt, att flyga iväg och uppleva en annorlunda vardag - kanske?
Med detta förvirrade och blandade intro vill jag alltså härmed deklarera min bloggåterkomst. Jag skriver när jag känner för och ni kan förvänta er hur vi hanterar Louis sjukdom, livet i stort och kanske en flytt, men vardagliga saker som livet innebär främst - precis som bloggens namn. fast nu borde den heta AnnaHC iofs, eftersom att jag nu är gift och har lagt till ytterligare ett efternamn :-)
Jag avslutar dagen med att klistra in en länk till Louis portfolio på Stockholmsgruppen. Sedan i höstas har vi en paus i modellandet. Han har ätit kortison och med tanke på alla omständigheter och hur han har mått har det varit bra att inte jobba. Håll till godo, här är vår sötnos💓 vi ses snart igen! /A
